” De sista åren var hemska – brotten blev fler, värre och grövre”

I 48 år har Gunilla Söderlund arbetat på Ica Nära Trumpeten i Kristinehamn, ända sedan hennes pappa startade butiken 1967. I november 2015 gick hon i pension. Här berättar hon för Livsviktigt om hur brottsligheten i butiken förändrats under alla år.

Gunilla Söderlund rör om i Kålsoppan på spisen när hon tar oss tillbaka till 1960-talets slut då hon som ung flicka plockade bland varorna i pappans nystartade lilla Ica-butik i Kristinehamn.

– På den tiden var det lugnt, folk var artiga och hälsade och ställde frågor om varor och ibland bara småpratade man lite med dem om allt möjligt. Det var sällsynt att det hände något otäckt. Jag kan bara minnas något enstaka inbrott där de inte kom över särskilt mycket, säger hon. Varken 1970-talet eller 1980-talet bjöd heller på några större överraskningar annat än några snatterier emellanåt liksom enstaka inbrott. Under 1990-talet blev det några fler incidenter. Först en bra bit in på 2000-talet började brotten öka i antal och efter 2012 eskalerade brotten rejält.

Rånbyte på 80 000 kronor

– Det blev bara värre och värre. Hotfullare och mer våldsamt än förut. Vi hade ett riktigt otäckt rån 2013 där tjuven kom över 80 000 kronor från kassan. Det var mycket pengar för mig så det kändes väldigt jobbigt. Rånaren hade också gjort illa sig på något sätt för det fanns fullt med blod-fläckar i butiken där han farit fram.

DNA-bevis och vittnen

Nyheten om rånet spred sig snabbt och handlaren inne på Konsum blev misstänksam när en man som blödde kraftigt och hade massor av pengar var inne i butiken för att handla.

– De fick fatt på rånaren och både jag och Konsum-handlaren vittnade i tingsrätten. Dessutom hade polisen säkrat DNA-spåren från blodet på rånaren. Ändå lades undersökningen ned. Jag fattar det ärligt talat inte. De hade ju alla bevis och oss två vittnen.

Polisen bra, men sen…

Gunilla Söderlund har genom åren haft bra erfarenheter av polisen när brott har blivit begångna i hennes butik.

– De är duktiga och gör sitt bästa för att få fast på gärningsmännen men det måste vara ett otacksamt jobb eftersom det nästan alltid tar stopp när ärendena kommer fram till åklagarna. Jag har buntvis med brev där jag fått beskedet att ärendet har lagts ned. Fastän alla vet vilka de handlar om och oftast finns det an-dra bevis också. Det känns verkligen hopplöst.

– Jag tror de är desperata missbrukare, en typ av folk som jag inte kan minnas fanns här i stan förr i tiden. Och de är riktigt farliga också. Jag kommer ihåg en gång när en flicka i kassan blev rånad av en knivbeväpnad man som lyckats ta sig fram bakom ryggen på henne.

Hon blev så rädd så hon skrek så bedrövligt högt och länge att kunderna rusade till kassan för att se vad som stod på, själv var jag på lagret. Rånaren kände väl att han hamnat i underläge för han tog sig ut ur butiken, utan pengar och utan att ha skadat någon. Men vem vet som hade kunnat hända.

Vågade inte jobba igen

Gunilla skakar på huvudet åt minnet av rånförsöket och rör om i soppan några varv.
– Den flickan blev så rädd att hon inte tordes komma tillbaka till jobbet på två månader. Och även då var hon ändå rädd. Man hämtar sig liksom aldrig helt och hållet från att ha blivit hotad med kniv.
– Ja, och sen som du förstår kom det ju ett brev om att ärendet var nedlagt, suckar hon.

Besviken på rättssamhället

Hon är besviken på att rättssamhället inte fungerar, att de kriminella får fortsätta att begå brott utan att något görs. Istället är det upp till var och en själv att försöka skydda sig, och i Gunillas fall även skydda sin butik och sin personal, så gott det går.

– Vi hade flera andra incidenter efter det där hemska rånförsöket. En av gångerna körde de rakt in i butiken och plockade på sig både det och det andra. Efter det skaffade jag säkrare fönster. Men så skedde ett liknande inbrott igen och efter det satte jag upp stenar framför butiken så att det skulle bli omöjligt att köra in i den. Jag fattar ingenting. Hur kan de få hålla på så där utan att bli straffade, frågar hon sig.

Måste skydda sig själv

Efter varje incident har Gunilla varit tvungen att säkra upp butiken på nya sätt. Men hur skyddar man sig mot misstänkt droghandel?

– Vi hade ju Post i butiken och en gång, det var nog också 2015, eller kanske året innan, minns inte riktigt. I vart fall upptäckte vi några misstänkta försändelser, påsar som vi antog innehöll narkotika. Vi kontaktade polisen som var här med hundar och de sökte och sniffade och polisen tog påsarna i beslag. Efter det fick vi ingen information alls.

Blev för jobbigt

Gunilla ställer kastrullen åt sidan och lägger på locket. Soppan är klar.

– Jag sålde butiken i november 2015. Jag var 64 år och någon gång måste man inse att man är klar. Allt det tekniska med mejl och dator och alla rån, stölder och inbrott blev för jobbigt. Sedan jag slutade har de bland annat haft två riktiga rån. Och så en gång var de där maskerade med kofot och allt, två stycken.

– Jag har inte velat fråga så mycket om det, butiken är ju inte min längre men jag ser vad som händer och hör folk berätta. Det är tråkigt som det har blivit. Mycket tråkigt.

Text: Marie Halldestam Hallencreutz
Foto: Jenny Edvardsson/ NWT 

Har du en egen historia?

BERÄTTA HÄR